Kennel Legsus - Setters & Pointers: augusti 2012

Artikeln är författad av Åsa Lindholm på uppdrag av SKK/AK.

Ett framgångsrikt avelsarbete bygger på att funktionella, trevliga, friska och fina hundar väljs som föräldradjur till nästkommande generation.
Tiken och hanhunden spelar båda en viktig roll. Är man en nöjd ägare till en bra hanhund är det inte ovanligt att man så småningom börjar fundera på om han skulle kunna bli far till en valpkull. Kanske har man rentav blivit tillfrågad av en tikägare om det finns möjlighet att låna honom för en parning.
Inom hundaveln är det alltid tikägaren som väljer en passande avelshane till sin nästa kull. Hanhundar som är framgångsrika på prov och utställning är ofta efterfrågade.
Det är inte bara deras vinster som gör dem attraktiva, det faktum att de har varit ute och visat sig har gjort det möjligt för tikägare att se dem i flera olika sammanhang och själva bilda sig en uppfattning om deras fördelar och kanske också brister. Hanar som inte meriteras på något sätt glöms lätt bort.
Å andra sidan har under senare år medvetenheten om hur viktigt det är med genetisk variation i hundpopulationerna vuxit.
Matadoravel, det vill säga att en enstaka hanhund blir far till ett stort antal valpar, är en förlegad avelsmodell.
Det innebär att bra hanhundar som inte har använts i aveln, som kanske har ett stamträd som skiljer sig från de flesta andras, kan vara av intresse för uppfödarna.
Tikägare och uppfödare har ett stort ansvar för att hundaveln bedrivs på ett bra sätt. Men – det har du som hanhundsägare också!
Din hanhund kommer, i lika hög grad som tikarna, att påverka utvecklingen inom rasen och innan du lånar ut din hane är det bra om du förbereder dig noga.
Det handlar om att vara frågvis och att vara ärlig, det handlar om att fördjupa sina kunskaper och att ta konsekvenserna som den ökade insikten kan medföra.
Oavsett hur trevlig och fin din hanhund är kan det hända att du kommer fram till att han inte håller måttet som avelshund och att du därför inte bör låna ut honom.

Var hittar du den information du behöver? Ett tips är att du börjar med att sätta dig in i den Rasspecifika Avelsstrategin, RAS, för just din hundras.
Den finns på rasklubbens hemsida. I RAS har klubben arbetat fram en nulägesbild av rasen, man har satt upp mål för aveln och formulerat en strategi för att nå dit.
Fundera på om din hanhund och den valpkull han kanske kommer att bli far till är i linje med strategin och bidrar till att föra rasen ett litet steg närmare målet.
Du ska också känna till Kennelklubbens Grundregler. Alla medlemmar i SKK är skyldiga att följa dessa regler.
Här finns allmänna regler om hundhållning men också t ex avsnitt om avelsetik.
Kennelklubben har en Avelspolicy som ger en god vägledning för hur avel ska bedrivas för att vara ”målinriktad, långsiktig och hållbar” vilket är grundtanken i SKK.
Det är också viktigt att du läser de registreringsbestämmelsersom gäller för just din ras. Olika raser har olika bestämmelser för att valpar ska kunna registreras.
För de raser som ingår i hälsoprogram, t ex HD – eller ögonprogram, gäller att avelsdjuren ska ha ett undersökningsresultat fastställt före parning.
Detta är logiskt: eftersom rasen har ett hälsoprogram är kännedom om sjukdomen/defekten en viktig aspekt vid valet av avelsdjur och man ska därför ha ett resultat innan man bestämmer vilka hundar som ska användas i aveln. Kontrollera regelverk och bestämmelser så nära en eventuell parning som möjligt eftersom det händer att de genomgår förändringar.
Mer ändå…
Att ta del av all information är viktigt men till syvende och sist handlar ett avelsbeslut om din egen hund.
Försök att se på din hanhund objektivt.
Är han en helt och hållet frisk hund? Har han bra mentalitet? HD-program och ögonlysningar i all ära, men vad spelar de för roll om du har en hund som har ständig klåda eller magproblem? Som kanske är livrädd när han träffar främmande människor eller vägrar gå på hala golv?
Valpar ärver inte bara sina föräldrars företräden (och provmeriter eller tävlingsvinster ärver de inte alls!), negativa egenskaper riskerar i lika hög grad att gå i arv till avkomman.
Det kan vara svårt att själv avgöra vilka kvalitéer ens hanhund har, eller saknar.
Av den anledningen är det klokt att väga in också mer erfarna personers åsikter och uttalanden. Ett, eller ett par besök på utställning brukar ge en vink om hundens exteriör.
Kanske ordnar specialklubben någon form av anlagsprov för rasens bruksegenskaper som ni kan delta på. För brukshundsraser är det idag obligatoriskt att föräldradjuren har genomgått Mentalbeskrivning Hund, MH, för att valpkullen ska kunna registreras.
Också hundar av många andra raser blir MH-beskrivna vilket tillför kunskap om deras mentalitet.
En provmerit hos föräldradjuren innebär att upppfödaren kan registrera valpkullen till rabatterat pris.
Om din hanhund inte är utställd fordras att han har ett veterinärintyg på att båda testiklarna finns på plats i pungen för att en valpkull efter honom ska kunna registreras.
Det intyget måste vara utfärdat efter att han har fyllt sex månader.
Inom vissa raser har man hälsoprogram som begränsar hanhundsanvändningen vilket innebär att en hanhund bara får bli far till ett bestämt antal kullar.
Det kan då vara idé att endast låta honom para ett par tikar till en början för skulle resultatet bli bra vill du nog ha ett antal parningar sparade till tillfällen längre fram.
Det finns också andra skäl till att göra ett uppehåll efter några kullar.
Inte förrän valparna blir äldre kan de genomgå de för somliga raser obligatoriska hälsoundersökningarna och det är först när de har vuxit upp som man får en tydligare bild av deras hälsa och mentalitet och möjlighet att utvärdera avelsresultatet. Skulle det visa sig att din hane lämnar t ex onormalt hög procent höftledsfel, flera valpar med allergier eller andra defekter eller mentala problem, bör han fortsättningsvis inte användas mer i avel.